Mansfällan
Nu har jag ett mera 'normalt' jobb. Folk förväntar sig saker av mig, på riktigt. Jag beslutar och prioriterar det mesta själv i mitt arbete. Det ger stimulans men ingen tid för att "Diskutera. Utveckla resonemang. Debattera. Fundera , tänka , pröva ideér och resonemang"....det pågår kravaller i Malmö och allt jag orkar yttra är ett 'jasså'..
Jag har gått i mansfällan. Slav under budget och forecasts. En tyst grå skugga i lamullströja.
pust Jag drar verkligen en lättnadens suck när jag läste att du somnar till Bollibompa. För jag har nämligen trott att det är mig det är fel på eftersom jag känner mig så förtvivlat trött på kvällen. Fast inte efter 22, då startar reservbatterierna håller mig igång så att jag inte kan somna.
Själv har jag nog alltid suttit i det du beskriver som "mansfällan". Det är egentligen inte så illa som det låter; man har sina ramar att spela inom och man undviker konflikter. Problemet är att när det gått bra så tror folk alltid det bästa om en, och sen sitter man där med sin prestationsångest utan att ha någon säkerhetsventil.
Man har sina murar att spela inom och därutanför skiner solen och livet pågår för fullt.
Jag skulle vilja tillbringa ett år i exil från allt. Bara se och känna årstiderna skifta , hugga ved och äta potatis & sill. Och åka lite motorcykel.
Jag behöver varken Körslaget, Playstation 3 eller OBH Nordicas praktiska knivslipare.
Ni är inte inne i en mansfälla utan har ett normalt liv. Vi som inte har det längtar inte efter annat än det...:S
Det här kommer enl vissa att klassas som ett klockrent gnällinlägg och du kommer att bli anklagad för att spela offer-rollen.
"Ta ansvar för ditt liv och skyll och inte på andra" eller vad var det han skrev, Th?
Jag som från början tänkte göra en fullständig 'Linda Skugge' och hävda att det t.o.m är ett hot mot demokratin.. :)
